/ Dyslexi / Personligt /

Hur det varit för mig att plugga på anatomikursen med dyslexi


 
Äntligen äntligen ÄNTLIGEN!! Idag är en bra dag. Jag kan nu stolt säga att jag bockat av anatomin och fysiologikursen som har gjort att jag blivit spärrad från skolan ett helt halvår. Jag har som kanske inte alla vet dyslexi och många kanske tror att bara för att du får din diagnos så får du hjälp. Som många jag får höra med andra diagnoser säga, "äntligen kan jag få den hjälp jag behöver". För mig har dyslexi aldrig varit enkelt och strida för. Tvärtom, så har det för min del kvittat hur många gånger jag har hållt upp pappret och sagt jag har dyslexi och detta är mina rättigheter. 
 
Det kanske låter sjuk och det är det verkligen. För jag ska inte behöva strida så mycket som jag alltid fått göra när det kommer till skolan. Står det klart och tydligt att jag har diagnosen och vad jag har rätt till så tycker jag de bör vara en självklarhet att jag ska få den hjälp jag behöver, den jag för övrigt har rätt till. Men konstigt nog har det aldrig varit självklart. Jag vet inte om det är att man saknar kunskap om diagnosen och hur den kan se olika ut hos olika människor eller om man tänker "åh nej, en annan med massa specialprov/tentor som tar extra tid för mig". 
 
Jag ska vara glad att jag har den personligheten jag har. Att jag aldrig ger upp, att jag alltid kommer igen och att jag har ett jävla anama. För alla som inte har detta så kan jag bara tänka mig hur sjukt jobbigt det måste vara att aldrig lätt och enkelt få den hjälpen man behöver. Att man måste ha personligheten där man vågar säga emot sina lärare som försöker övertala en till det ena och det andra. 
 
När jag efter att gjort hela anatomitentan muntlig första gången gick till min lärare och sa att det här kommer aldrig gå för mig. Detta upplägget funkar inte för mig. Jag vill dela upp min tenta för jag kan omöjligt ta in alla begrepp och processer som det är på denna tentan, på en enda tenta. Jag vet många andra som jobbar hårt med tentan och får ändå inte godkänt. Dessa har också inte heller några diagnoser som kan försvåra inlärningen yttligare. Många skolor väljer att dela upp tentan för den är så stor och omfattande. Så det är inte konstigt att man tycker den är jobbig när man får allt samtidigt. Även för de utan diagnos. Men när jag då dök upp med mitt papper i högsta hugg där det står vad jag har och vad jag har rätt till. 
 
Så gick jag istället därifrån och fick mig själv övertalad att göra HELA tenta skriftlig. Ja, ni läste rätt. En med dyslexi fick till sig att gör hela tenta skriftlig innan du delar upp den eller får göra den muntlig. Jag visste ju självklart att detta inte skulle gå. För går inte hela tenta muntlig. Så går det defintivit inte skriftligt. Efter att jag då haft ångest, gråtit och tyckt att varför lyssnar ingen? Varför kan jag inte någon gång bli bemött med "det ordnar vi" eller "det är självklart att du ska få hjälp"? 
 
Jag väljer att ta upp detta för att jag efter att jag nu fått dela upp min tenta och göra den muntlig som mitt papper sa att jag hade rätt till. Så står jag här några månader senare och har inte misslyckats med en enda tenta sen dess i denna kursen. Jag har satt alla mina tentor på raken och fick ett C i slutbetyg. Jag har också fått kommentaren av min examinerande lärare alla gånger "du kan ju verkligen detta". Det klart jag kan! För mig handlar det inte om att jag inte kan det. Som dyslektiker kan det se väldigt olika ut hur den utformar sig. Jag har till exempel inga större svårigheter när det gäller och stava eller läsa texter. Många tror att bara för att man kan stava så har man inte diagnosen. Men på mig utformar det på andra sätt. Jag har t.ex. svårigheter med att läsa och lära mig. Jag måste använda flera sinnen än bara så. Sen skriva längre texter kan det märkas på. Men hur ofta gör man det? Man ska aldrig dra alla över en kam när det gäller olika diagnoeser och samma sak med personligheter. Alla är vi unika. 
 
Vad vill jag säga med allt detta? Jo, stå på er om att ni ska få den hjälpen ni har rätt till och ge er alla en tankeställare angående hur sjukt det är att det inte är en självklarhet även fast det bör vara det. Jag kan inte vara den enda som råkat ut för detta och jag tycker att detta är ett otroligt viktigt ämne att lyfta till höjden.